eftersom det var flera som hörde av sig och önskade mer blogg (dock inga mänger i kommentarsfältet haha! rebeller?) så tänkte jag testa det. Dock kände jag att det aldrig skulle funka här. Delvis för att jag i så fall vill mobilblogga en del och jag inte klarar av blogg.ses mobilversion och dels för att denna blogg ger mig lite ångest haha.. Den har nån slags seg känsla efter sig. På grund av det har jag istället skaffat mig en ny blogg på Wordpress där jag börjar med fler uppdateringar. Ni hittar bloggen -----> HÄR!

 

(om ni undrr varför föregående inlägg är borta är det för att tanken är att bilderna ska försvinna från facebook och då vill jag inte att de ligger kvar här istället)

här är lite av det jag köpt den senaste tiden. det har blivit mestadels kläder, även ytterjacka och skor. Kurslitteratur känns inte så värst intressant att vis upp, haha. Även en del saker till lägenheten osv.  Något som ingen vet om dig

Oj. något som ingen vet alls? När man bor sambo är det väldigt svårt att något inte berör den man bor med, jag är så bra på att berätta saker med. Men om jag ska säga något som inte så många känner till kanske det skulle vara att jag har en muskelskada i ryggen. den fick jag när jag blev avkastad av en häst och landade på nacken i 7an, tror jag det var. Den gör att jag nästan allrid har ont i ryggen och att jag lätt blir stel och svullen i ryggen. Jag kommer alltid att ha skadan och den går inte att göra något åt. 

Superlätt! saknar er så mycket, älskade vännisar. Saknar fler än er på bilden och förmodligen så vet ni vilka ni är. Men jag älskar denna bilden på oss, vilken lycklig dag.

- Run Run Run - Tokio Hotel (herregud va denna låt påminner mig om hur det känns att vara riktig fangirl. Mellanstadiet var en Tokio Hotel-period för mig och jag var verkligen helt besatt. Men när jag lyssnar på denhär låten så påminns jag om varför jag älskade dem så mycket. så vacker låt)

- Du var min armé - Kent  (Ingen direkt ny låt men absolut fortfarande en av de bästa. finns inte så mycket att säga här. lyssna och njut, ni kommer förstå)

- Freak - Molly Sandén (Nu blev ni nästan förvånade va? denhär låten är inte i stil med det som jag vanligtvis lyssnar på men budskapet i denna är så rätt. Och sedan har ju Molly en fantastisk röst också) 

- I'm not the only one - Sam Smith (Samtidigt som jag älskar Sam och hans röst så hatar jag den här låten. Jag hatar den för att den är så vacker och att den handlar om något som är så fult. Den handlar om det jag hatar mest i världen och det som gör mig mest ledsen).

 

Verkligen detta! vad kan man inte åstadkomma med torrschampo? hahaha

Skaffa ett jobb! haha men ärligt, skaffar jag inte helgjobb när jag pluggar så skaffar jag jobb när jag gått klart min utbildning om 4 år. har jag inget jobb inom 5 år blir jag besviken, haha!

 

Är sjukt rädd för okända fulla män/pojkar. - även anledningen till att jag har ett överfallsspray.

Sängen! utan tvekan

 

har inte alls mycket eller särkilt intressanta saker i väskan. min dator, antecningsblock, vatten, paraply, penfack osv. ibland även matlåda och plånbok. ändå väger väskan bly. behöver ny väska?

 

Något jag alltid har haft svårt för är att känna mig stolt över mig själv och det jag gjort och klarat av. Jag har alltid haft lättare för att se allt det som inte riktigt gick som jag hade tänkt mig. jag har alltid haft lätt för att se och berätta hur duktiga alla de i min omgivning är men har svårt att se allt detta hos mig själv. Detta vill jag bli bättre på. Jag måste sluta jämföra mig med andra och börja jämföra mig med mig själv. Därför tänker jag nu försöka skriva upp några saker jag klarat av som jag är stolt över. Detta gör jag för mig själv så du behöver inte läsa detta om du känner att det är något lustigt med det, haha.

 

1. Mina betyg. Jag kommer att gå ut gymnasiet och alla mina betyg kommer att vara över E-nivå. (alltså inget under betyget D) I trean har jag fått betyget B eller högre i alla kurser förutom en. Jag är godkänd på mitt gymnasiearbete (där vi bara kan bli godkända eller underkända) och jag har 1.25 på högskoleprovet (där medel är 0.9). Trots detta har jag lättare att säga att jag är missnöjd med att jag fick B istället för A på det där provet och att jag kan bättre än att se hur bra detta egentligen är och vara nöjd. Detta vill jag vara stolt över.

 

2. Hur min röst har utvecklats. Nu är jag inne på mina allra sista sånglektioner hos den pedagog jag haft sedan tredje klass. Vi har alltså jobbat tillsammans i tio (!!) år. Jag har alltid varit den som tvekat på min röst och struntat i att se min utveckling trots att jag fått höra så många gånger att den finns där, utvecklingen alltså. Härom veckan fick jag sagt till mig att nu är jag färdig i rösten till grunden. Nu kan jag utveckla min röst vidare åt vilket håll jag vill men i grund och botten är den färdig. Jag kan inte riktigt ta in det, att det jag jobbat för så otroligt länge gett sådan utdelning. Är jag så bra? Har svårt att förstå att jag kommit så långt i min teknik att jag nu kan välja nisch. har även fått höra att jag absolut kunnat komma in på musikallinjen om jag velat gå den vägen i livet och jag  har en speciell. Detta känns lite som en gröt för mig, jag tror inte riktigt på det, jag är väl inte bättre än nån annan? Men jag vill vara stolt över detta. 

 

3. Min träning. Jag har svårt att tro på att det händer saker med min kropp. Det enda jag ser just nu är att jag bara är sjuk och blir mer och mer otränad för varje dag som jag inte tränar. Trots detta orkar jag minst dubbelt så tunga vikter i nästan alla övningar jag gör nu. Jag kan känna muskler jag aldrig kännt förr. Något som kan trycka ner mig mycket är när någon som aldrig styrketränat förr tränar med mig och orkar lika mycket eller mer än mig på första försöket trots att jag försökt länge att bli så stark. Detta måste jag börja se på ett annat sätt. De flesta tränar något annat och får muskler genom det och så vidare. När jag började hade jag varit stillasittande länge, jag hade tappat extremt mycket av mina muskler och jag hade inte rört på mig alls på så länge att jag knappt kommer ihåg när jag gjorde det senast. min muskelkapacitet var typ på noll och jag blev helt slut på två sekunder för jag hade ingen muskelmassa. Från det utgångsläget har jag utvecklats otroligt mycket. Nu kan jag OCKSÅ känna och ibland se mina triceps. Jag kan OCKSÅ spänna mina biceps (ärligt så kunde jag inte det innan, det hände ingenting, det syntes ingen skillnad). Jag kan se mina lårmuskler igen osv. Detta kanske inte är mycket för någon annan men för mig är det väldigt mycket och det vill jag vara stolt över. Och så hoppas jag på att jag blir frisk snart så att jag kan fortsätta min resa. 

 

Dessa saker vill jag först och främst försöka vara stolt över. Och när jag står där på trappan och sjunger om studentens lyckliga dar så ska jag vara så jäkla stolt. Stolt över dessa saker och allt annat jag klarat av!

 

idag är det ett år sen min operation. ett år sedan jag sövdes ner hållandes hjärtat i handen. ett helt år sedan jag vaknade upp panikslagen på uppvaket bredvid en råmande man och försökte slita av mig alla slangar. Calle fick komma in o hålla min hand fast att han inte fick vara där inne egentligen. Efter jag fått galet mycket smärtstillande och förklarat för mig att mannen bredvid höll på trodde att han var en ko eftersom han fortfarande var så groggy så somnade jag igen.

sedan följde brutna löften om att få åka hem, tarmvred, massa olika röntgen, slang genom näsan, spyor från morgon till kväll och gråt. smärtstillande och dropp, svullna armveck och händer där nålarna suttit och långa nätter. försökte lära mig gå igen med ett gåbord men jag kom inte så långt innan jag fick åka rullstol tillbaka till sängen. när jag väl fick åka hem, kunde jag fortfarande inte gå upprätt, inte åka bil utan att få ont och bara ligga helt stilla i sömnen. det tog många dagar innan jag gick ordentligt, svullnaden gick ner, jag kunde ha vanliga jeans och börja röra på mig igen.

nu är de tre små ärren på min mage och en mycket känsligare mage allt som finns kvar för att påminna. min närvaro i skolan har gått upp från dåvarande 50% innan operationen till nära 100% igen.

det jag gjorde var en enkel operation. det var en enkel lösning på det komplicerade problemet som det bara löstes av en ren slump. hade jag inte kommit till den läkare som jag tillslut gjorde hade jag kanske fortfarande haft mina smärtor.

det jag hade var en kronisk blindtarmsinflammation. tydligen inte så särkilt vanligt. blindtarmen inflameras, gör fruktansvärt ont men "läker" sedan. detta upprepas om och om igen. varje gång den läker bildas ärrvävnad. om blindtarmen inflameras tillräckligt många gånger så blir ärrvävnaden för stor och blindtarmen riskerar att spricka. om den gör det är det en väldigt akut situation som till och med kan vara livshotande.

är evigt tacksam att jag fick göra min operation. att de äntligen hittade vad som var fel. trots att sjukhustiden var den jobbigaste tiden i mitt liv så är jag så himla tacksam för den. vem vet hur det hade gått om jag inte fått operera mig?

nu är alla besök på akuten, alla smärtor och alla frågor bara minnen. minnen från ett helt år tillbaka! det kan väl vara värt att fira? fira att jag mår bra nu, att jag faktiskt fortsatte kämpa för att få en diagnos, att jag inte gav upp och att jag lyckades? vad är en värdslig sak som känslig mage entemot ett liv i smärtor eller kanske ännu värre?

idag firar jag mig, idag firar jag livet!

 

I Sverige får man inte vara bra. man får inte vara bättre än någon annan. man får inte vara speciell och man får absolut inte tycka att man är något utav det själv. 

 

så många gånger har jag velat vara som alla andra, velat se ut som alla andra. så många gånger har jag fått komplex för alla möjliga saker bara för att de ser annorlunda. 

 

de saker jag oftast intalar mig själv att det är fel på är:

 

min haka - som är obefintlig i profil och får mig att se ut som tintin

mina händer - som är så "stora"

min smilegrop - eller snarare smilestreck som skär av mitt ansikte när jag ler

mitt extremt raka leende

min rumpa - den är "för liten"

mina bröst - de är "för stora"

 

men hallå ärligt talat. vad vore jag utan dessa saker? är de inte just det här som gör mig till just mig? här sitter jag och trycker ner mig själv genom att säga saker jag tycker illa om med mig själv. saker jag inte kan ändra på. varför? vem är det som säger att dessa saker är dåliga? varför kan det inte vara fint med liten haka, stora händer, rakt smile, liten röv och stora bröst? vem har rätt att säga att jag ser ut på fel sätt? 

 

jag vill inte längre trycka ner mig själv på grund utav att jag inte borde tycka om mig själv. jag vill tycka att jag är bra och det tänker jag att göra. 

 

det här är jag. det är inget fel på mig. jag är bra. helt jävla sjukt bra precis som jag är

 

. 

 

för att ni ska kunna förstå varför det här är så viktigt för mig måste ni först veta lite om mig och det innebär att jag måste berätta vilket kan vara ganska svårt för mig eftersom det inte är något jag gör så ha överseende med konstiga formuleringar, haha.

 

Jag är en tjej som alla andra. Jag skulle inte påstå att jag har det sämre än någon annan och inte hellre bättre än någon annan. som all aandra har jag saker i mitt liv som många andra har och samtidigt har jag negativa händelser och saker med mig i ryggsäcken som jag vet att inte alla har. 

 

Jag har inte levt många år men har ändå varit med om en del saker som jag bär med mig. dessa saker är inget jag slänger runt med, de håller jag för mig själv, men det är saker som helt enkelt fått mig att må ganska dåligt under perioder. konsevenserna av detta är det endast mycket få personer som vet om.

 

hur som helst är det därför det är så otroligt viktigt för mig att få må bra. det är det jag kämpar för varje dag och har gjort länge. det är därför jag är så emot att man ska gå på svältdieter, så för att det ska vara lika för alla och är så emot sjuka modellideal. för mig är det viktigt att man ser sig själv, att man lär sig tycka om sig själv och inte bryr sig om vad andra säger. 

 

ofta när jag säger detta får jag kommentarer som handlar om att jag tränar. hur kan du säga att man är fin som man är och samtidigt träna massor och lägga ut jämförelsebilder, sluta äta godis och bli som alla andra och bla bla bla. 

 

det här kan göra mig så otroligt förbannad! ni menar alltså att bara för att jag tränar så tycker inte jag att man är fin som man är? jag är oftast helt nöjd med hur jag ser ut nu och skulle absolt kunna nöja mig med det, men det är inte för utseendet jag tränar, det är ju bara ett trevligt pluss som får mig att fortsätta. jag har börjat att träna ganska nyligen. jag har länge försökt att hitta någon slags träningsform som passar mig men misslyckats. nu har jag ÄNTLIGEN lyckats hitta något jag älskar och mår bra av.

 

för att jag ska kunna vara nöjd med den jag är måste jag känna att jag gör något. nej jag skulle absolut inte känna mig nöjd med mig själv om jag sket i allt skolarbete, bara låg i sägen hela dagarna och tjöt över hur jobbigt mitt liv är. 

 

jag tränar enbart för att må bra. jag tränar för min egen skull, inte för någon annans. när jag tränar mår min kropp bra och då mår jag automatiskt mycket bättre i mitt psyke. allt det som är så jobbigt att handskas med, blir så sjukt mycket lättare. sedan att det blir resultat är ju oundvikligt och självklart är det fantastiskt roligt att få se resultat, det motiverar mig till att fortsätta träna och fortsätta må bra. 

 

SJÄLVKLART vill jag berätta för människor när jag klarat av någo jag är stolt över. SJÄLVKLART kommer jag att lägga ut bilder, skriva på twitter och prata om när det går bra, för då är jag stolt. det är helt naturligt att vilja dela med sig och jag kan inte förstå varför det skulle vara dåligt. 

 

SJÄLVKLART vill jag att folk ska tycka att jag är duktig. att folk ska peppa mig vidare och höja mig i mina resultat, varför skulle jag inte vilja det? varför är detta fel?

 

Jag svälter inte mig själv, jag förstör inte för min kropp. jag hjälper den. jag är stolt över att jag nu hittat något som gör mig glad och peppad till livet igen och det gör ont i mig när jag helt enkelt blir nertryckt av vissa vänner som tycker att jag gör fel. de som tycker att det är konstigt att jag tränar och samtidigt säger att jag är fin som jag är. 

 

jag kan inte på något sätt förstå hur man kan trycka ner sina vänner på detta sätt. varför kan man inte stötta sina vänner i de val de gör? om jag nu har valt att må bra gör ni inget annat än att försöka få mig ledsen igen, för jag är ju så bra som jag var...

 

är ni rädda att jag ska bli bättre? är ni avundsjuka på att inte ni kommit igång? eller vad i hela friden handlar detta om? låt mig leva, för om jag inte kan få träna och må bra, så tror jag fanimej inte att jag skulle orka.

 

jag vet så många andra som är som jag som får massa skit för att de lägger ut selfies på gymmet, på sina muskler eller skriver om sina framsteg, för de bara vill ha uppmärksamhet. men HAHAHAHA SJÄLVKLART! vad vill inte du ha när du lägger upp n vanlig selfie, en bild på din mat, din pojkvän, din hund osv osv. du skryter över något du är nöjd med och det är så vi lever. vi vill ha bekräftelse på allt och det är helt normalt. varför blir det annorlunda om man lägge rupp en bild på en banan eller om det är en påse godis? herregud. 

 

när blev det negativt att vilja må bra?

 

Jag tycker om mig som jag är, jag blir inte någon annan för att jag väljer att må bra. tänk på vad det är ni säger innan ni dragit ner era vänner till botten när de redan var lyckliga där uppe.

 

 

 

skrev alltså precis nyss ett låååångt inlägg om vår resa till stockholm med det publicerades med rätt rubrik och en heeeelt annan text... nu är allt borta men ska försöka gör aom det men skyll inte om texten suger haha, trött jag blir.. 

 

jaja, hur som helst. i lördags åkte som sagt jag tillsammans med min kor till stockholm för att delta i ett event som kallas för "sjung gospel 2014". dit kommer körer och enskilda sångare från hela landet för att sjunga gospel tillsammans. vi blev dryga 1000 personer!

 

vi började öva klockan 9 på morgonen i konserthuset i stockholm och vi åkte inte hemmåt igen för ens ungefär 9 på kvällen.

 

det var en otroligt häftig upplevelse som jag är så glad över att jag fått uppleva, trots att jag var helt slut när vi åkte hemmåt. gospel är verkligen en ansträngande musikstil som kräver mycket energi! (detta syntes speciellt på de duktiga dirigenter vi hade, som verkligen tog det här med att använda hela kroppen på allvar, se filmen nedan. men de hjälpte verkligen, de var väldigt duktiga och tydliga. får man öcr 1000 personer att göra samma sak med hjälp av instruktioner genom sin egen kropp är det ju ganska lyckat).

 

lägger upp lite bilder så att ni ska få något slags grepp om hur många vi var. får be om ursäkt för de icke estetiskt tilltalande mobilkamerabilderna och klottret på dem med min vackra hanstil, haha! försöker bara visa lite, haha.

 

 det här är den enda filmen som jag hittintils kunnat hitta. inte min favorit av alla låtar men ni kanske kan få ett litet hum om hur stort allt lät.

 

det gångna året i några ynka få bilder. tur att det hände så mycket, mycket mer. 

 

min jul bestod av mat, godis, systerdöttrar, hundar och familj.

sett att de flesta av mina vänner tagit sig tiden att gå igenom sitt år och göra en liten lista så jag ska väl inte vara sämre jag!

 

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

 Ja absolut! Jag fyllde arton år och fick gå ut med mina älskade vänner. opererade mig i magen. reste till Mallorca, gick studentbal med mitt hjärta, hade en egen medryttarhäst, även om bara för en kort tid och så mycket mer.

i lördags fyllde jag äntligen 18 år och jag och mina vänner firade det med dunder och brak i fredags med förfest hos mig, limousinfärd till Linköping och utgång på Platå.

 

måste bara säga att jag har världens finaste vänner och att jag är så tacksam för att ni gjorde min kväll så otroligt bra, underbar och sjuk! NI ÄR BÄST!

 

Hade visst missat det totalt men tänkte i alla fall dela med mig av lite bilder från vårat äventyr i Spanien nu. Vårat hotell låg i Palma Nova men det var bara några minuters gångavstånd till Magaluf. det var alltså här vi höll hus i en vecka. hade det förbannat bra och skulle absolut kunna tänka mig ett återbesök :) 

 

(bleev visst mest bilder på mat, men jag gillar ju mat, hheehe. alla bilder är inte kanonbra och i vissa är det lite tanter o gubbar i hörnen men de är inga jag känner haha! )