idag är det ett år sen min operation. ett år sedan jag sövdes ner hållandes hjärtat i handen. ett helt år sedan jag vaknade upp panikslagen på uppvaket bredvid en råmande man och försökte slita av mig alla slangar. Calle fick komma in o hålla min hand fast att han inte fick vara där inne egentligen. Efter jag fått galet mycket smärtstillande och förklarat för mig att mannen bredvid höll på trodde att han var en ko eftersom han fortfarande var så groggy så somnade jag igen.

sedan följde brutna löften om att få åka hem, tarmvred, massa olika röntgen, slang genom näsan, spyor från morgon till kväll och gråt. smärtstillande och dropp, svullna armveck och händer där nålarna suttit och långa nätter. försökte lära mig gå igen med ett gåbord men jag kom inte så långt innan jag fick åka rullstol tillbaka till sängen. när jag väl fick åka hem, kunde jag fortfarande inte gå upprätt, inte åka bil utan att få ont och bara ligga helt stilla i sömnen. det tog många dagar innan jag gick ordentligt, svullnaden gick ner, jag kunde ha vanliga jeans och börja röra på mig igen.

nu är de tre små ärren på min mage och en mycket känsligare mage allt som finns kvar för att påminna. min närvaro i skolan har gått upp från dåvarande 50% innan operationen till nära 100% igen.

det jag gjorde var en enkel operation. det var en enkel lösning på det komplicerade problemet som det bara löstes av en ren slump. hade jag inte kommit till den läkare som jag tillslut gjorde hade jag kanske fortfarande haft mina smärtor.

det jag hade var en kronisk blindtarmsinflammation. tydligen inte så särkilt vanligt. blindtarmen inflameras, gör fruktansvärt ont men "läker" sedan. detta upprepas om och om igen. varje gång den läker bildas ärrvävnad. om blindtarmen inflameras tillräckligt många gånger så blir ärrvävnaden för stor och blindtarmen riskerar att spricka. om den gör det är det en väldigt akut situation som till och med kan vara livshotande.

är evigt tacksam att jag fick göra min operation. att de äntligen hittade vad som var fel. trots att sjukhustiden var den jobbigaste tiden i mitt liv så är jag så himla tacksam för den. vem vet hur det hade gått om jag inte fått operera mig?

nu är alla besök på akuten, alla smärtor och alla frågor bara minnen. minnen från ett helt år tillbaka! det kan väl vara värt att fira? fira att jag mår bra nu, att jag faktiskt fortsatte kämpa för att få en diagnos, att jag inte gav upp och att jag lyckades? vad är en värdslig sak som känslig mage entemot ett liv i smärtor eller kanske ännu värre?

idag firar jag mig, idag firar jag livet!

 

I Sverige får man inte vara bra. man får inte vara bättre än någon annan. man får inte vara speciell och man får absolut inte tycka att man är något utav det själv. 

 

så många gånger har jag velat vara som alla andra, velat se ut som alla andra. så många gånger har jag fått komplex för alla möjliga saker bara för att de ser annorlunda. 

 

de saker jag oftast intalar mig själv att det är fel på är:

 

min haka - som är obefintlig i profil och får mig att se ut som tintin

mina händer - som är så "stora"

min smilegrop - eller snarare smilestreck som skär av mitt ansikte när jag ler

mitt extremt raka leende

min rumpa - den är "för liten"

mina bröst - de är "för stora"

 

men hallå ärligt talat. vad vore jag utan dessa saker? är de inte just det här som gör mig till just mig? här sitter jag och trycker ner mig själv genom att säga saker jag tycker illa om med mig själv. saker jag inte kan ändra på. varför? vem är det som säger att dessa saker är dåliga? varför kan det inte vara fint med liten haka, stora händer, rakt smile, liten röv och stora bröst? vem har rätt att säga att jag ser ut på fel sätt? 

 

jag vill inte längre trycka ner mig själv på grund utav att jag inte borde tycka om mig själv. jag vill tycka att jag är bra och det tänker jag att göra. 

 

det här är jag. det är inget fel på mig. jag är bra. helt jävla sjukt bra precis som jag är

 

.