We are going to prove they all are wrong

fick något fnatt om att idag måste jag verkligen skriva om allt jag tänkt på så länge. så idag blir det ett inlägg om stöd och inte stöd, om hälsa, lycka och välmående men även hat, hårda ord och nedtryckningar. 
 
för att ni ska kunna förstå varför det här är så viktigt för mig måste ni först veta lite om mig och det innebär att jag måste berätta vilket kan vara ganska svårt för mig eftersom det inte är något jag gör så ha överseende med konstiga formuleringar, haha.
 
Jag är en tjej som alla andra. Jag skulle inte påstå att jag har det sämre än någon annan och inte hellre bättre än någon annan. som all aandra har jag saker i mitt liv som många andra har och samtidigt har jag negativa händelser och saker med mig i ryggsäcken som jag vet att inte alla har. 
 
Jag har inte levt många år men har ändå varit med om en del saker som jag bär med mig. dessa saker är inget jag slänger runt med, de håller jag för mig själv, men det är saker som helt enkelt fått mig att må ganska dåligt under perioder. konsevenserna av detta är det endast mycket få personer som vet om.
 
hur som helst är det därför det är så otroligt viktigt för mig att få må bra. det är det jag kämpar för varje dag och har gjort länge. det är därför jag är så emot att man ska gå på svältdieter, så för att det ska vara lika för alla och är så emot sjuka modellideal. för mig är det viktigt att man ser sig själv, att man lär sig tycka om sig själv och inte bryr sig om vad andra säger. 
 
ofta när jag säger detta får jag kommentarer som handlar om att jag tränar. hur kan du säga att man är fin som man är och samtidigt träna massor och lägga ut jämförelsebilder, sluta äta godis och bli som alla andra och bla bla bla. 
 
det här kan göra mig så otroligt förbannad! ni menar alltså att bara för att jag tränar så tycker inte jag att man är fin som man är? jag är oftast helt nöjd med hur jag ser ut nu och skulle absolt kunna nöja mig med det, men det är inte för utseendet jag tränar, det är ju bara ett trevligt pluss som får mig att fortsätta. jag har börjat att träna ganska nyligen. jag har länge försökt att hitta någon slags träningsform som passar mig men misslyckats. nu har jag ÄNTLIGEN lyckats hitta något jag älskar och mår bra av.
 
för att jag ska kunna vara nöjd med den jag är måste jag känna att jag gör något. nej jag skulle absolut inte känna mig nöjd med mig själv om jag sket i allt skolarbete, bara låg i sägen hela dagarna och tjöt över hur jobbigt mitt liv är. 
 
jag tränar enbart för att må bra. jag tränar för min egen skull, inte för någon annans. när jag tränar mår min kropp bra och då mår jag automatiskt mycket bättre i mitt psyke. allt det som är så jobbigt att handskas med, blir så sjukt mycket lättare. sedan att det blir resultat är ju oundvikligt och självklart är det fantastiskt roligt att få se resultat, det motiverar mig till att fortsätta träna och fortsätta må bra. 
 
SJÄLVKLART vill jag berätta för människor när jag klarat av någo jag är stolt över. SJÄLVKLART kommer jag att lägga ut bilder, skriva på twitter och prata om när det går bra, för då är jag stolt. det är helt naturligt att vilja dela med sig och jag kan inte förstå varför det skulle vara dåligt. 
 
SJÄLVKLART vill jag att folk ska tycka att jag är duktig. att folk ska peppa mig vidare och höja mig i mina resultat, varför skulle jag inte vilja det? varför är detta fel?
 
Jag svälter inte mig själv, jag förstör inte för min kropp. jag hjälper den. jag är stolt över att jag nu hittat något som gör mig glad och peppad till livet igen och det gör ont i mig när jag helt enkelt blir nertryckt av vissa vänner som tycker att jag gör fel. de som tycker att det är konstigt att jag tränar och samtidigt säger att jag är fin som jag är. 
 
jag kan inte på något sätt förstå hur man kan trycka ner sina vänner på detta sätt. varför kan man inte stötta sina vänner i de val de gör? om jag nu har valt att må bra gör ni inget annat än att försöka få mig ledsen igen, för jag är ju så bra som jag var...
 
är ni rädda att jag ska bli bättre? är ni avundsjuka på att inte ni kommit igång? eller vad i hela friden handlar detta om? låt mig leva, för om jag inte kan få träna och må bra, så tror jag fanimej inte att jag skulle orka.
 
jag vet så många andra som är som jag som får massa skit för att de lägger ut selfies på gymmet, på sina muskler eller skriver om sina framsteg, för de bara vill ha uppmärksamhet. men HAHAHAHA SJÄLVKLART! vad vill inte du ha när du lägger upp n vanlig selfie, en bild på din mat, din pojkvän, din hund osv osv. du skryter över något du är nöjd med och det är så vi lever. vi vill ha bekräftelse på allt och det är helt normalt. varför blir det annorlunda om man lägge rupp en bild på en banan eller om det är en påse godis? herregud. 
 
när blev det negativt att vilja må bra?
 
Jag tycker om mig som jag är, jag blir inte någon annan för att jag väljer att må bra. tänk på vad det är ni säger innan ni dragit ner era vänner till botten när de redan var lyckliga där uppe.
 
 
 
 

Sjung gospel 2014

skrev alltså precis nyss ett låååångt inlägg om vår resa till stockholm med det publicerades med rätt rubrik och en heeeelt annan text... nu är allt borta men ska försöka gör aom det men skyll inte om texten suger haha, trött jag blir.. 
 
jaja, hur som helst. i lördags åkte som sagt jag tillsammans med min kor till stockholm för att delta i ett event som kallas för "sjung gospel 2014". dit kommer körer och enskilda sångare från hela landet för att sjunga gospel tillsammans. vi blev dryga 1000 personer!
 
vi började öva klockan 9 på morgonen i konserthuset i stockholm och vi åkte inte hemmåt igen för ens ungefär 9 på kvällen.
 
det var en otroligt häftig upplevelse som jag är så glad över att jag fått uppleva, trots att jag var helt slut när vi åkte hemmåt. gospel är verkligen en ansträngande musikstil som kräver mycket energi! (detta syntes speciellt på de duktiga dirigenter vi hade, som verkligen tog det här med att använda hela kroppen på allvar, se filmen nedan. men de hjälpte verkligen, de var väldigt duktiga och tydliga. får man öcr 1000 personer att göra samma sak med hjälp av instruktioner genom sin egen kropp är det ju ganska lyckat).
 
lägger upp lite bilder så att ni ska få något slags grepp om hur många vi var. får be om ursäkt för de icke estetiskt tilltalande mobilkamerabilderna och klottret på dem med min vackra hanstil, haha! försöker bara visa lite, haha.
 
På bilden över och bilden nedan står jag på scen och blickar ut över publik och läktare. 
 
 det här är den enda filmen som jag hittintils kunnat hitta. inte min favorit av alla låtar men ni kanske kan få ett litet hum om hur stort allt lät.